Ett brev om brinnande intresse

Hej!

Jag heter Gustaf Wendel och jag är 15 år, och mitt stora intresse är fotboll. Jag bor med min mamma, pappa och mina två småsyskon i ett bostadsområde strax utan för Lund. Vi bor i en tvåplansvilla med en liten men utsliten fotbollsplan baksidan. Mamma jobbar som politiker och är på viktiga möten hela tiden samtidigt som pappa ”lallar” omkring hemma och roar sig med att hitta på helt meningslösa saker som att tillexempel bygga modellplan. Men nog om mina familj nu. 

Jag började spela fotboll när jag var ungefär 5 år gammal. Jag började i klubben LundsBois, tränade kanske 1-2 gånger i veckan och hade väldigt roligt. Man kom till den väldoftande planen av nyklippt gräs den där varma sommardagen och allt kändes helt perfekt. Fåglarna sjöng och vi sprang fram och tillbaka och spelade oss helt svettiga jag och mina lagkamrater. 

Efter några år blev det lite mer avancerat och tempot på träningarna ökade, det kom nya spelare och nya tränare. Jag kände riktigt hur jag utvecklades och hur mina tränare uppmärksammade det, jag bara väntade på att något skulle hända.

Åren gick och min utveckling bara fortsatte. Det var då en dag i september som en av mina tränare bad mig stanna kvar efter träningen, jag tänkte direkt på om jag kunde ha gjort något dumt men kunde inte komma på någonting alls. Vi gick in i den gråa baracken som var själva klubbstugan, där stod pokaler på hyllorna runt om i hela rummet och i mitten fanns några bruna slitna bord som någon fotbollsmamma skänkt till klubben. I ett hörn låg en korg med gamla benskydd som folk glömt efter deras matcher, det var en riktigt snuskig doft när man klev in i baracken.

-Slå dig ner, sa Micke våran tränare.

Jag satte mig ner på den vita plaststolen och han inte riktigt svara något för än han genast började berätta:

-Det är faktiskt så att vi är mycket nöjda med dina insatser i laget, du presterar mycket bra där uppe på topp och gör många fina mål, så jag och de andra tränarna har beslutat att fråga dig om du vill spela med A-laget. Vi vet att du bara är 14 år men vi tror att du kan klara det om du verkligen vill. 

-Givetvis vill jag det, lyckades jag få fram utan att ens tänka efter, jag var helt i chock. Det här var en stor möjlighet för mig och jag tänkte absolut inte släppa taget om den. Vi snackade lite om träningstider och så vidare innan jag fick cykla hem. 

Det hade börjat regna ute och solen hade gått ner, jag cyklade hem så fort jag kunde medan vinden och regnet piskade mig i ansiktet. Det kändes som en hel evighet innan jag var hemma och tusen tankar han gå genom huvudet på den 10 minuter långa cykel turen från planen till bostadsområden på andra sidan motorvägen. 

Väl hemma så var det ingen som hade riktigt tid med mig i och med att min nyfödda lillebror Emil såklart hade gjort någon söt min som alla tycktes älska, men efter många om och men fick dom tillslut veta om mina framgångar och så började den nya delen av mitt liv. 

Nu har jag spelat med A-laget i ett år och trivs som fisken i vattnet. Vi tränar 4 gånger i veckan med fullt pådrag på varje träning. Livet leker och allt känns helt underbart. Men jag känner att jag vill utvecklas mer och har därför bestämt mig för att börja i ett fotbollsgymnasium i Stockholm, min dröm är att få spela med Djurgårdens IF. Vägen dit kommer inte att bli lätt och jag kommer att behöva all hjälp jag kan få. Att klara sig i en storstad  är ju inte det lättaste när man är 15 bast och inte ens vet hur en tvättmaskin fungerar. 
Jag skulle använda mycket av pengarna till att försöka klara av mat och boende för att nå min dröm. Men såklart skulle pengarna också gå till utrustning som fotbollsskor med mera. Om jag inte skulle vinna detta stipendium skulle min dröm antagligen inte kunna gå i uppfyllelse, så därför skulle jag så gärna vilja vinna detta stipendium. Detta är allt jag någonsin drömt om och det är vad jag vill göra för resten av mitt liv, spela fotboll!

Detta skulle betyda så sjukt mycket för mig! 

/Med vänliga hälsningar Gustaf!