Vertikalvinklar

Ghost story

 Once upon a time there was a man called Sigmund. On his way home from work he always passed the graveyard. He has walked there so many times so he is very tired of that way. This time when he passed the graveyard he saw a golden bone.

 He thought ”let´s take it home”. So he took it home and thought that everything was alright. But it wasn´t. So he went to bed, but at twelve o’clock at night he heard footsteps coming up the stairs. He didn´t know what it was. But very soon he realized it had something to do with the golden bone. He said ”do you want your golden bone?

-UHUHU!, the ting said.

-I can´t understand you but I think it´s the bone you want?

Now he said it again, but much louder.

-UHUHU!

He got afraid and said ”Im sorry tomorrow i promise I´ll givethe golden bone back",  then the sound suddenly stopped.

The next day he walked straight to the graveyard and put the bone back. But when he had finished his work and was on his way home he thought ”perhaps I´ll give it another try, it might just have been a dream”. So he checked if the bone was there again. It was. So he walked home again, told his family about it and later that night he went to bed. 

At twelve o’clock at night the same thing happened. 

This repeated itself  three nights in a row. But on the fourth night he thought now I´ll see what happens. So now he went to bed and was a bit afraid of what should happen. But after a while he felt asleep anyway. So at twelve o’clock he heard the footsteps coming up the stairs and coming towards him, his heart was beating very fast. He started to sweat a lot. 

Suddenly the door opened and nothing happend fore a second ore two, but suddenly he heard a voice, it said ”give back the golden bone”. 

Invånarna i Himmelstal

Hallo! Ich heiße Bill, ich bin drei und zwanzig Jahre alt. Ich habe sehr große Ohren und einen sehr kleinen Körper.

Meine Frau ist tot, aber ich habe einen Sohn. Er heißt Bull. Bull ist sehr dick und hat lila Haare. Ich habe auch lila Haare. Wir leben auf dem Insel im Tannenwald, und wir verstehen uns gut!

Uppsats om Tellus

Fakta om Tellus:

Tellus är den tredje planeten från solen och den femte största. Den är 4,5 miljarder år 

gammal och den äldsta fossilen är 3,9 miljarder år gammal.

Medeltemperaturen är 15 grader C och den täcks av 71% vatten.

Tellus ända måne heter Luna till skillnad från Jupiter som har fyra månar.

Tellus är den ända planeten som har både flytande och fast form av H2O.

Varför finns det liv på Tellus?:

Det finns liv på Tellus för att det är lagom varmt, det finns en atmosfär med luft i. Det finns också lagom med gravitation. För är det för mycket med gravitation så så kan man inte resa på sig och är det för lite så svävar man omkring.

Venndiagram: 

venndiagramet gick inte att kopiera men jag får visa upp det vid tillfälle!

     

                          

  

Biografi om en känd astronaut (Christer Fuglesang) :

Christer föddes år 1957 i Stockholm och studerade teknisk fysik vid den Kungliga Tekniska Högskolan. Han är civilingenjör, han fick sin utbildning i Tyskland, USA och i Ryssland.

År 1992 så fick han gå med i ESA:s astronautkår. Hans arbete om att undersöka olika ljusblixtar som uppstår i ögonen på en rymdfarare. 

Christer var besättning på rymdfärgan Discovery som sköts upp den 9 december 2006. Det fanns sex andra ombord. Fuglesang tre rymdpromenader som sammanlagt tog 18 timmar och 14 minuter. 

Vilka upptäckter tror jag att man gör under 2000-talet.

Jag tror att dom kommer hitta liv på någon planet, kanske inte ”rymdvarelser” men någon slags organismer. Jag tror att man hittar rosa kaniner på jupiter och saturnus (med blåa näsor och gröa ränder på.

Fakta om Tellus (Jorden), http://www.solsystemetenligtmolle.se/planet/tellus/tellus_fakta.html, 2011-11-17.

Fakta om Mars, http://www.solsystemetenligtmolle.se/planet/mars/mars_fakta.html, 2011-11-17.

• Christer Fuglesang, http://www.rymdforum.nu/?id=1095, 2011-11-21

 Christer Fuglesang | NE SKOLA Nationalencyklopedin, http://www.ne.se/enkel/christer-fuglesang, 2011-11-21

Storyline, början av 1800-talet

kap.1 miljö och personbeskrivning


-Pang!

Ojdå, inte dörren nu igen. Det var andra gången denna veckan som den gick av. Det var väl bäst att gå och se vad som hade hänt. Jag smög mig försiktigt ut genom rummet där jag och min lillasyster Lina låg, förbi det mörka och svala köket och sen ut till farstun. Det var som jag trodde, dörren låg där på marken delad i två delar. Visserligen så var det inte mycket till dörr, men det var ett minne för familjen. Den gjorde morfar till oss när han också var vid livet.

Jag tittade ut, där på åkern så dansade dimman i full fart som om inget hade hänt. Man kunde känna lukten av jord som vi plöjt dagen innan. Nä nu är det bäst att jag går in tänkte jag och drog morgonrocken tätare om mig. Jag tittade på klockan, tio i sex. Det är väl bäst att jag börjar laga gröt, resten av familjen vaknar väl snart och det då är bäst att ha frukosten klar så att inte pappa Sigmund blir ilsken, jag har ju lärt mig hur hans morgons humör kan vara.Föresten så är det väl snart tid att mjölka korna också. Korna som är så mjuka kan ju vara mysiga nu när det är så kalt ute.

Vi alla jobbade på gården på något sätt, Pappa Sigmund är dräng och jobbar i skogen. Där hjälper jag till, och mamma Maggan jobbar på fältet där Lina också hjälper till. Igår så var det väldigt jobbigt när vi skulle hugga ner träd, man kunde känna lukten av det trädets bark som ligger och dör på marken.

 En gång for vi så illa att dräng tölpen Helmer fick ett uråldrigt träd över sig och förblödde. Det var ju ingen som kunde föra honom till hospitalet 7 kilometer härifrån efter som ingen hade pengarna. Apro på pengar, godsägaren Axelsson är inte den mest generösa personen när det gäller pengar. Vi får så att vi nästan klarar mat för dagen, 

oj vad jag längtar efter det saftiga smaken av rökt fläsk med råröda lingon och potatis till. Det har jag bara smakat en gång i mitt liv när morfar tog alla sina sparpengar och skickade mig in till stan. 

Jag och min familj bodde i torpet, det ligger ungefär två kilometer från Axelssons Stora gård. Så om man vill Axelsson någonting så måste man promenera. Det är väldigt jobbigt. Efter en kilometer känner man hur trätofflorna riktigt bränner mot skinnet. För häst och vagn har vi ju inte råd med.

När man är på väg dit så passerar man sjön. Man blir alltid så frestad av det glittrande ljusa vattnet och den lena sandbotten som kittlar mellan tårna. Sen lite närmare Axelssons gård så finns det hagar med hästar och kor. Jag brukar nästan alltid gå dit och klappa djuren efter vi har varigt i kyrkan på söndagar. 

Vår familj var inte särskilt rik, som jag nämnde tidigare så hade vi knappt mat för dagen och våra kläder var ju inte som Axelssons precis. Han hade fina skinn-kläder från alla möjliga djur. Jag hade bara en skitig skjorta och en väst över. Lina och mamma Maggan hade bara en sjal om huvudet och en grå ull-kjol. Vi tvättade inte våra kläder så ofta för att vi inte hade så många kläder, och vi hade väldigt långt till sjön. Vi hade heller inte tid, för Axelsson pressade oss att jobba väldigt långa pass.

Jag funderade på att komma undan genom att rymma in till staden, men då var det fortfarande en dröm...

  -Karl-Alfred!, sa pappa Sigmund

Ojdå, frukosten är ju inte färdig, nu är alla i stugan vakna och förbaskade på mig.

-Jag vet att morgongröten skulle varit färdig nu men jag var helt uppe i andra tankar. Jag fixar det nu, svarade jag.

-bra vi är ju helt utsvultna!, svarade mamma Maggan och gick tillbaka till bäddsoffan där hon och pappa Sigmund sover.

   
                                                                                                       Karl-Alfred 

kap.2 En dag på landet och förtryck.

-Gröten är klar!,skrek jag.

-Äntligen, svarade pappa.

Vi satte oss ner och började äta, man kunde höra hur vinden ven ute i skogen, och alla visste att om vinden viner så blir det regn och åska.

Vi hade inget vidare samtal, men alla visste hur jobbigt det skulle bli och förberedde sig. Jag berättade om hur jag vaknat av dörren som delat sig i två delar och klyvts på mitten.

-Jaha, då har vi mer arbete framför oss sa pappa.

-Kan alla lyssna här lite!, utbrast mamma helt plötsligt. Jag är gravid igen!

- Jaha, då får vi inte lika mycket mat då, svarade jag.

Vi pratade inte så mycket efter det, men man såg på mamma hur ilskan vred sig inom henne. Det sista hon vill tänka på nu är ju mat.

Nu ska vi ut och arbeta hörde jag pappa skrika genom farstun.

-Okej, jag kommer strax, skrek jag tillbaka.

Lina och mamma ska sköta om djuren idag, men dom går inte iväg riktigt än.

Pappa och jag hade precis kommit upp till åkern där vi ska plöja när regnet börjar piska oss i ansiktet och vi hör skrik komma från andra sidan av åkern vid stenmuren:

-Nej snälla slå mig inte!

-Aj!, snälla Karl-Alfred säg till Axelsson att inte slå mig, jag tog ju bara en liten paus.

-Sluta upp att skrika som en liten bebis, röt Axelsson till svar.

-Kommer ni ett steg närmare så får ni också pryl, skrek han till oss.

Nu gällde det att inte reta upp Axelsson mer, vi gick dit där vi skulle plöja och satte igång.

Det sista jag såg innan Axelsson försvann var att han gick mot djuren. Hoppas nu att Lina och mamma sköter sig, annars kan de råka illa ut. 

-Kom vi går fram och kollar hur det gick med grabben, viskade jag till pappa.

-Ja det är kanske bäst, mumlade han i mitt öra.

Han låg där på stenmuren och var alldeles blodig på ena örat och med rivsår på hela ryggen.

-Vi kan inte hjälpa dig just nu, men vi tar med dig hem efter dagen, så får du vila och äta sa pappa. Vi kunde ju faktiskt inte göra så mycket för vi var ju tvungna att arbeta, så han reste sig upp igen och haltade bort till sin del av åkern där han plöjde. På vägen dit sa han:

-Tack, tack så hjärtligt.

-Ni tar en liten paus ser jag, snattrade Axelsson. Han hade precis kommit upp till djurinhägnaderna och såg hur mamma och Lina tagit en paus.

-Förlåt förlåt, viskade mamma med gråten i halsen, det ska aldrig hända igen.

-Ha!, det tror jag på hur mycket jag vill, skrattade Axelsson.

Lina såg hur han tog fram piskan och skrek till. Men han bara skrattade och började och piska, först på mamma och sen på Lina.

Han gör sådana dumheter i bland den där Axelsson, då blir man så ilsken att man bara vill gå och ta ett snack med den där typen. Men det går ju inte, man förlorar väl antagligen jobbet och då kan vi inte få pengar till mat som i allmänhet är en bristvara.

Jag hoppas att någon olycka kommer att drabba den tölpen någon dag. Då hade alla som jobbar på gården kunna göra uppror mot andra gårdsägare, och till slut så hade alla fått samma värde och rättigheter. Men det kommer väl aldrig att hända. Förresten så kan man ju bli slagen bara av att tänka sådana tankar. Usch vilket samhälle vi lever i.

-Karl-Alfred, kommer du och hjälper mig här?. Det var pappa som ropade.

-Ja jag kommer, hojtade jag tillbaka.

-Om vi tar dessa rader också så kan vi ta lunch sedan.

Vi fick 15 minuter varje dag på oss att äta, det är inte mycket tid och mätt blev man aldrig. Men på ett sätt så var det ganska skönt. För då visste man att man hade en familj som väntade på en där hemma. Och man får sitta framför den sprakande eldstaden och känna värmen krypa in under västen. 

Det var nog därför man stod ut hela långa dagarna.

-Nu är det tid att gå hem, klockan är mycket sa jag till pappa.

-Ja det är väl på tiden, det är ju en ny dag i morgon.

Vi började att traska hemåt med drängen som blivit slagen mellan oss. Det värsta regnet hade slutat och kylan började att trycka på.

När vi var hemma efter den ungefär 500 meter långa sträckan som det är mellan oss och åkern så var mamma och Lina redan hemma.

Vi berättade hela vår historia om hur vi sett pojk-skrället blivit slagen uppe vid sten-muren. Då berättade mamma och Lina om hur Axelsson kommit och piskat dom.

-Nu har han ju fått fnatt den där satans Axelsson, sa pappa ilsket.

-Ja nog har han fått det, men det kan vi inte göra någonting åt, svarade mamma. Sedan gick hon tillbaka till elden där hon stekte salt sill med potatis från skörden förra veckan.

Då tog pappa ett steg framåt, tog tag i dörrkarmen och väste tillbaka:

-Nej kanske inte det men det ska det snart bli ändring, må du tro!

-Nu slutar ni att bråka, utbrast jag med en mörk och argsint ton.

Efter det, gick jag direkt för att duka fram de halvskitiga trätallrikarna. Jag drog ut den blåa lådan där träbesticken låg, gick fram till skåpsluckan tog fram glasen och sa med bestämd röst:

-Nu äter vi!

Kap.3 flytta in till staden.

Jag låg och tänkte hela natten, ju mer jag tänkte på det ju mer självklart blev det. I morgon skulle jag fly in till staden och söka jobb. Jag tänkte på vad jag skulle ta med, hur jag skulle ta mig dit och hur jag skulle få jobb. 

Pappa kan ju inte ge mig skjuts, för då märker ju Axelsson att en häst och en vagn är borta. Jag får väl antagligen promenera och hoppas på att någon kommer förbi och kan ge mig skjuts.

Nästa dag gick jag upp väldigt tidigt. Jag packade mina saker, det var inte så mycket saker  men det var lite torkad svamp, en näve nötter och två salta sillar. Efter det skrev ett brev till min familj, så här stod det:

”Kära mamma, pappa och Lina, när ni läser detta brevet är jag antagligen långt här ifrån. Jag har bestämt mig för att flytta till staden för att söka jobb. 

Jag vet inte var vägen bär mig, och jag vet inte hur jag ska få jobb, många frågor är oklara och jag vet inte om jag någonsin kommer hem igen. 

Det enda som är säkert är att ni är den bästa familj man kan få!

Hoppas att Axelsson får vad han förtjänar någon dag.

Nu måste jag gå innan ni vaknar 

/ Er egen Karl-Alfred” 

Jag vek pappret på mitten och la det på bordet, sen gav jag mig av. Det var en konstig känsla att bara lämna min familj sådär. Men annars hade vi väl inte haft tillräckligt med mat, speciellt inte när vintern är påväg. Den första timmen kändes som 10 timmar, det var oerhört tråkigt och tungt. Jag hade ju packat lädersäcken till max, så den var väldigt tung. Jag kände hur mina ben vek sig och jag tänkte att det kunde vara bra med en paus. 

När jag var påväg in i staden den gången när morfar skickat mig så hade jag sett ett väldigt stort ekträd lite längre fram på vägen. Det var liksom speciellt med sin stora stamm som stod där och glänste. ”Det blir ett bra ställe att vila sig på, det ligger ju bara 5 minuter här ifrån” tänkte jag. Och mycket riktigt efter ungefär 5 minuter så var jag framme, jag satte ner lädersäcken precis vid den stora mörkbruna stammen och tog fram lite av nötterna som jag packat ner tidigare. Jag kände hur den goda smaken av nötter krossades mellan mina tänder. 

Det var då det hände, det kom en häst och vagn ridande. Redan från början hade jag uppmärksammat den höga farten och den vinglande vagnen bakom. Den kom alt närmare och det såg inte så bra ut. Precis när den passerat mig så vinglade det till lite extra och vagnen for rätt ner i diket, jag sprang dit så for jag kunde för att kolla hur det gick. Men innan jag hunnit dit så hade en man redan kravlat sig ur vagnen och lagt sig ner på marken som en död sill. Det här ser inte bra ut tänkte jag samtidigt som jag frågade ”hur gick det?” Jag fick inget svar så frågade ännu en gång fast lite högre ”hur gick det?” 

Han svarade inte nu heller och antog att han bara tuppat av. Så jag lyfte upp hans fötter i luften för att få ner blodet till huvudet och hoppades på att han skulle kvickna till.

Tur i oturen får man ju säga för tillslut så vaknade han till, han frågade var han var och jag berättade vad som hade hänt. Efter en stund så var han klar i huvudet, han tackade mig otroligt mycket och frågade om det fanns något han kunde göra som tack.

Jag sa att jag skulle till staden för att söka jobb. Då bad han mig att hjälpa honom med vagnen så kunde jag följa med. 

Vi tog tag i vagnen och lyfte, men den var så tung så inget hände. Vi försökte igen men med samma resultat. Tredje gången gilt tänkte vi och tog en sista gång, jag tog i så att jag blev alldeles röd i ansiktet. Men det gav resultat, vi fick upp den tillslut och den var hel. Vi hade haft en riktig tur. Jag tog min lädersäck och satte mig i vagnen.

Sen åkte vi iväg mot staden, på vägen dit berättade han om sitt liv och varför han hade så bråttom. Han skulle till en smed som han kände för att få jobb. Han berättade om hur han kommer till staden varje år för att tjäna lite extra pengar.

Efter det så frågade han om jag ville följa med till smeden som tack för hjälpen, han sa att jag kanske kunde hjälpa till med något i hans butik. Jag tackade så klart ja, för det är ju inte lätt att få jobb i en stor stad om man inte känner till den så bra. Man kan ju bara hoppas att det är bra betalt efter som jag hade inte så mycket pengar med mig.

När vi äntligen kom in i staden så var det alldeles nerskräpat på gatorna, fullt med folk och massor av försäljare. han sa att det skulle dröja ännu en kvart innan vi var framme, men det var det ju värt om jag skulle få ett bra jobb.

Kap.4 en dag i staden/Torgmöte/avslutning

En kvart senare var vi framme, det var en liten brun dörr som var ingången. Han bad mig att vänta utanför och så gick han in och pratade med den som ägde allt.

Efter några minuter minuter kom han ut igen och sa: ”Det gick! Han kan erbjuda dig ett jobb som springpojke”. Härligt härligt, svarade jag.

Det ända jag tänkte på var att jag inte hade någon stans att sova, nu börjar det ju bli riktigt kallt om nätterna. Då kom smedsägaren Karl som han hette fram till mig och sa: ”Om du vill kan du få sova hos mig”. Då svarade jag: ”ja, det vill jag gärna”. 

Jag gick och la mig ganska tidigt den kvällen, för jag skulle ju vara utvilad till morgondagen  då min första arbetsdag skulle börja. Jag fick dela rum med hans fyra barn, dom var visserligen ganska lugna men det var väldigt trångt. 

Nästa dag gick jag upp klockan sex, Karl var så vänlig så han hade redan gjort frukost till mig och de andra. Vi satt och åt ett tag och det var väldigt trevligt, men efter en stud började han gräva efter något i hans ficka. Tillslut fick han upp en lapp som han räckte till mig och sa: ”här är några saker som jag behöver, kan du köpa dom åt mig”? Jag svarade: ”javisst kan jag göra det, det är ju mitt jobb”. Jag åt färdigt och sen gick jag ut för att köpa sakerna som stod på listan. Jag gick till bageriet för att köpa bröd som stod överst på listan. När jag kom in i staden för första gången hade jag sett ett bageri som låg på torget, så jag började att gå på det hållet. Man kunde se hur skiten rann vid sidan av vägen, folk bara slängde ut det genom deras fönstren.

 När jag efter en stund kom fram till torget såg jag hur det hade klättrat upp en man på en hästvagn som stod och babblade, jag tänkte: ”Jag kan ju gå bort och lyssna på honom ett tag, det skulle ju inte göra någon skada”. När jag hade kommit förbi det värsta folkvimlet såg jag att det var en präst som stod och talade. Han sa: ”Kom hit, kom hit, vill ni slippa er alkohol, vill ni komma undan era synder? Vänd er till kyrkan. Vi har allt ni behöver, följ budorden och var en bra människa. Gud ser alla och bryr sig om alla! 

Jag tänkte: ” Innan har det det bara varit husförhör, men det skulle kanske vara bra att börja gå till kyrkan.”

När jag hade lyssnat färdigt gick jag och gjorde mina ärenden. Det tog lite tid men efter att jag gått och letat upp allting så var jag påväg hem. På vägen tänkte jag ”vilken dag det har varigt, kyrkan kanske är något för mig ändå. Det är väl bäst att stanna här tills jag har tjänat ihop lite pengar, sen får jag se om jag återvänder hem”.

Meine garderobe

Das ist meine Garderobe. Mein T-Shirt ist gestreift, es ist grün und schwartz. Meine Strümpfe sind blau, und meine Mütze ist schwartz mit rosa gepunktet. Ich habe graue Jeans und braune Schuhe. Mein Halstuch ist rot.